Jag hade fått min påse med stamceller, de första kämpiga dagarna gick i ett töcken. Jag fick in en träningscykel som jag skulle försöka mig på när jag orkade. Jag orkade just då i stort sett bara gå in på toaletten. Cykla fanns inte på kartan. Men som tur var gick tiden och jag kände mig lite piggare. Lite grann i taget, så snart kämpade jag med denna cykel också. Ännu några dagar senare så frågade personalen om jag ville gå ut i friska luften; ja, det var länge sen. Jag gick med, sakta gick det, men jag kom ut. Åh vad jag frös!! Jag gick där i "landstingspyjamasen" - t-shirt, blå mjukisbyxor och blå mjukiskofta. Alla andra jag såg som cyklade fram och tillbaka hade kortbyxor och linne. Jag ville ha en filt!! Min utevistelse den dagen var väldigt kort.
Jag kände mig allt piggare, fick den hemska medicinen som hämmade mitt immunförsvar för att inte stöta bort de nya cellerna, och jag blev öm i skinnet, mådde illa, åt fruktansvärda mediciner. Men jag var tvungen för att inte bli sjuk i allt det som var. Mitt i allt elände som var samtalade jag ofta med min kära familj. Det var livgivande att se barnen och veta att livet fortsatte ändå.
Det var familjen som höll mig vaken, så jag inte försvann nån annan stans. Jag hade en stark motivering! ÖVERLEVA. Leva ett liv!
Jag tillbringade ungefär 1 månad på sjukhuset. Jag var trött på väggarna, men det var bara att acceptera. När jag hade blivit lite piggare, så kom 2 av mina flickor och besökte mig på sjukhuset, de åkte bussen de 6 milen som var, och jag mötte dem på sjukhusets busshållplats. Det var så roligt att träffa barnen! Så duktiga de var, de åkte buss ensamma; en 11-åring och lillasyster på 3 år.
De hade med sig min nya "leksak" - en ny telefon. Jag fick något roligt att greja med i den långsamma vistelsen på sjukhuset, en "leksak" att pyssla med, fördriva tiden med.
Flickorna ville fika, så jag följde dem till sjukhusets cafeteria utvägen, sen visade jag dem in genom entrédörrarna vart caféet var, jag fick inte följa med in. Eftersom jag skulle vara försiktig. När de hade fikat klart så ringde de till mig och jag kom och mötte dem i entrén och vi gick tillbaka till mitt rum. De tyckte nog att det var lite roligt att träffa mamma också, det var ju länge sen de träffade mig också... Jag testade den nya telefonen och tog lite kort på dem, och den lilla flickan ville att min medicinpump skulle vara med på bilden. Den var ju på nåt sätt en del av mig just då...
Ett tag senare så följde jag mina fina barn till busshållplatsen så de kunde åka hem till pappa och lillasyster igen.
Nu får det räcka för den här gången, jag fortsätter nästa gång.
Ha det gott alla! Och ta hand om er själva och varandra!! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar