och tiden, den gick

Nu fortsätter jag där jag slutade. Jag hade fått klart att min ene bror skulle donera benmärg till mig. Då kom nästa fundering och alla frågor som det innebar; Hur skulle detta gå till? Rent praktiskt?? Tack och lov så var alla sjuksköterskor så vana vid att förklara detta, så jag fick det förklarat och bildligt beskrivet om hur det skulle gå till och bli för mig och vad min bror skulle göra för att hjälpa mig, han var tvungen att få mer benmärg innan han skulle donera till mig. I alla fall så gick allt detta bra. Jag kom i en situation då det var omöjligt att göra på något annat sätt; Jag var tvungen att räkna med att vara inlagd på sjukhuset åtminstone en månad, kanske två... Bara tanken att vara borta från sambon och barnen i två hela månader var fruktansvärd.

Innan jag skulle åka in till sjukhuset för min sista behandling och transplantation så bad jag min sambo att raka bort det korta lilla hår jag hade fått på huvudet. Jag visste ju att det skulle ramla bort direkt ändå. Innan jag skulle få min transplantation så skulle jag få en dunderbehandling med cellgifter i några dagar, och jag tänkte att det var lika bra att få bort det innan.

När jag kom till sjukhuset så fick jag ett eget rum, med en sluss. Jag skulle i det stora hela vara nästan helt isolerad.

Jag fick ha en dator på mitt rum med internetuppkoppling. Jag kunde prata och se min familj när vi pratade över datorn. I den mån som var möjligt så pratade jag med dem och fick se dem. Se lite hur barnen utvecklades. Den minsta var så liten. Det kändes sorgligt att inte få vara hemma med dem, men jag hade inget att välja på. Inte om jag ville bli frisk.

Jag fick mina cellgifter några dagar, och jag visste att snart var det dags för min transplantation. Oron över hur det skulle gå fanns naturligtvis och gnagde hela tiden.. - "det kanske inte alls fungerar. Tänk om det inte gör det." Men hela tiden så var jag tvungen att tänka bort det och ägna koncentrationen åt nuet. Bara det som var just där och då.

Tiden för min transplantation kom. Det kom in läkare och sjuksköterskor i mitt lilla rum. Alla stod runt min säng hela tiden tills jag hade fått min blodpåse och en stund därefter. Denna uppmärksamhet för att få en påse blod?? Nej, det var ju inte bara en påse blod, det var den påsen som innehöll mina nya benmärgsceller. Alla var tvungen att vara där och se att jag mådde bra och inte fick några reaktioner som tydde på avstötning av de nya cellerna. När allt var lugnt och jag inte visat tecken på några reaktioner så kunde de gå. Jag tänkte: "var det bara det??" Men jag märkte med tiden att det var lite mer som kom också... Varje dag skulle jag kolla tempen flera gånger om dagen och få medicin som gjorde att min kropp inte skulle stöta bort de nya cellerna. Redan dagen efter så hade jag 40 graders feber, mådde dåligt. Men de talade om att jag mådde som förväntat. Det var liksom bara att gilla läget....

Nu får det räcka för denna gången. Jag fortsätter nästa gång

Ha det gott alla och ta hand om er och varandra i höstrusket!! :)