De två dagarna jag var inne för förbehandling så pratade en sköterska med mig om remiss till hårfrissan om vilken peruk jag skulle välja. Det kändes fortfarande som om det inte var mig det handlade om, men jag gick till frissan på sjukhuset och fick hjälp att kolla ut en peruk som jag ville ha. Ifall jag ville använda den. Jag valde med omsorg en peruk som var ganska lik mitt eget hår som jag hade när jag hade långt hår och var nöjd med den frisyren.
Sen fick jag trava tillbaka upp till mottagningen och fortsätta med det förbaskade giftet som skulle genom min kropp för att jag sen skulle åka hem över natten och tillbaka... Segt var det och dimmigt i huvudet om vad allt handlade om.
När jag efter helgen hemma åkte tillbaka, så lades jag in på Onkologiavdelningen. Jag skulle få lite sömntabletter för att få en cvk inopererad, en slang i bröstkorgen helt enkelt. Det gjorde så att jag skulle få all medicin i slangarna. Jag fick slippa nålarna i armarna!!! Tack och lov! När jag låg på operationsbordet, så var jag inte alls trött.. Men jag fick lustgas --> inte att förakta, och sen fick jag räkna får i taket.
Insättningen av slangarna gick bra, jag kom tillbaka upp till avdelningen och fick äta, sen var det bara att köra igång med dessa gifter. Jag tyckte att det gick ganska bra, kände mig ganska okej, la patiens med en kortlek och fick tiden att gå. Den veckan var jag inlagd 5 dagar. Det var 5 dagar som jag inte hade träffat mina barn på. Det kändes så hemskt när jag kom hem igen på fredag kväll! Det var precis som om den minsta flickan hade vuxit jättemycket och att hon inte kände igen mig, det kändes så hemskt. De större flickorna tyckte det var lite intressant med mina slangar. Att jag kunde få medicin genom dem! Helt otroligt!!
Jag skulle göra 8 såna här cytostatikabehandlingar sammanlagt. Under tiden som jag var hemma så skulle jag kontrollera blodprover på vårdcentralen 2 gånger i veckan. Japp. Jag hann bara kolla en gång, sen, dagen efter så ringde de från sjukhuset och sa att jag fick komma in för att få blod, eller så hade jag en infektion i kroppen som jag behövde behandla med antibiotika.
När jag låg inne för en behandling så visste jag att jag skulle få gå till frissan dagen efter och hämta min peruk - mitt nya hår. Jag hade skjutit det ifrån mig hela tiden, att jag skulle behöva det... Men då kände jag verkligen det; under tiden som jag pratade med min mamma i telefonen, så drog jag handen genom håret --> det bara lossnade, verkligen jättemycket. Det var väldigt ångestladdat när jag skulle gå ner till frissan. Jag hade känslan av att alla tittade på mig där jag gick med en 5 centimeter bred bena.
Jag bad frissan att hon skulle ta bort håret som var kvar. Det var fruktansvärt när det bara föll av hela tiden och lossnade konstant, så när jag kom tillbaka upp till avdelningen så hade jag mitt nya hår. Det kändes riktigt bra!
Mitt i allt det här så drog det sig emot jul. Julklappar ska inhandlas hur man än bär sig åt. Så vi tog bilen in till stan och gick i affärer. Ganska osmart och opraktiskt eftersom att jag var väldigt infektionskänslig efter de behandlingar jag hade fått. Men jag kunde inte bara sluta leva. Jag ville fortsätta leva ett så normalt liv som jag bara kunde. Visst var jag mycket tröttare än normalt, jag hade inga ögonbryn eller fransar, men jag hade mitt "långa hår". Jag kunde slippa känna mig för sjuk emellanåt.
Jag fortsatte att fara till affären och handla. Så länge jag orkade så tog jag sparken under vintern. Det var perfekt att ställa mjölken på sitsen och hänga blöjpaketen på sidorna.
Jag hade ingen behandling under den viktigaste delen av julhelgen (julafton och juldagen), utan då kunde jag vara hemma med min familj och njuta och ta det lugnt några dagar innan det var dags att åka in på annandagen för nästa behandling.
//Men nu får det räcka för den här gången. Jag fortsätter vidare nästa gång.
Ha det gott alla och ta hand om varandra!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar