Jag och min sambo var på dagis och barnen fick titta sig runt och känna sig för lite och lära känna de andra barnen lite. Efter några dagar så gick jag dit själv med barnen under inskolningen, tänkte innan att "det här kommer att gå bra". Vi kom dit och barnen hade börjat hitta lite intressanta saker att leka med, och jag var där mest för att bara finnas där.
Då kom det: näsblod, och det bara rann. Hela tiden. Lite pinsamt. Sen ringde telefonen. Ifrån sjukhuset. Jag skulle dit för att få blod. Mitt blodvärde var i lägsta laget. -"Ja, visst, jag får komma sen. Just nu är jag på dagis för inskolning av mina barn." svarade jag.
-"VA?? Är du på dagis?? Och med dom värdena? Du går inte till dagis nåt mer!! Du har dagisförbud!!" fick jag till svar.
Okej, då får jag tänka om.. Jag har ju i det mesta levt så vanligt jag bara kunnat, och visst visste jag att det är en allvarlig sjukdom. Men jag fick inte in det i mitt huvud att jag faktiskt lekte med döden. Egentligen.
Men, livet gick vidare, och med tiden så blev jag svagare och svagare hela tiden. Skulle jag bara till affären 500 meter hemifrån så orkade jag inte gå. Jag fick ta bilen dit.
Det blev som en "standard" att mellan varje cellgiftsbehandling så fick jag åka in till sjukhuset för att jag fått en infektion som behövde behandlas med antibiotika, eller så hade jag för dåligt blodvärde och behövde blod.
En natt vaknade jag och behövde gå på toaletten. Allt gick bra tills jag ställde mig upp. Jag kunde inte gå rakt! Jag fick hålla mig i väggarna för att inte ramla omkull. Men jag gick och la mig igen och tänkte att det skulle säkert va bättre på morgonen. Njaeee, det kan jag nog inte riktigt påstå. Men sjukhuset ringde - igen - och talade om att jag behövde få blod. Mitt blodvärde då låg på 60. Jag mår som bäst när det ligger på 140. Så, ja, jag var i akut behov av blod!
Så här rullade det på. I slutet av mina cellgiftsbehandlingar så pratade läkaren om hur vi skulle tänka runt det här med donatorer. --> Det hade jag bara skjutit framför mig. Men det är väl så att det är svårt att ta in allt så där i början och man sorterar bort det man inte behöver veta JUST NU. Det finns kvar inne i huvudet, i ens minne. Långt bort. Men nu var det dags att ta tag i det. Så jag frågade mina bröder om de kunde tänka sig att ställa upp och testa sig som donatorer till mig. Jag upplevde det väldigt jobbigt bara att behöva fråga om detta. Men de tyckte det var bra att jag frågade. Och det var självklart för dem att testa sig som donatorer. Det var viktigt att det var vävnadsidentiskt med mig. När resultatet kom så var min ene bror lämplig. Han hade samma vävnadstyp som mig!! :) Detta medförde att jag slapp vänta på att en lämplig benmärgsdonator skulle dyka upp, jag slapp den oron som skulle kommit om ifall de skulle hitta en donator igenom Tomasregistret.
En sten släppte från mig.
Nu får det räcka för idag. Jag fortsätter vidare min historia nästa gång.
Ha det gott alla!! Och glöm inte att ta hand om er och varandra!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar