Lite historia..

Ja, egentligen är jag i dagens nu. Det är söndag och sommaren är till ända. Det är den första september idag. Jag sitter här och funderar över livet. Men nu känns det som om jag behöver blicka tillbaka några år. Hur man än gör så sätter ens liv, historien, sina spår i ens egen person.

Det har hänt en del på några år, sisådär 5.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja med min historia, men jag tar det från nästan mitt i:

När min minsta flicka var liten, ungefär 3 månader så hade vi hennes dop i kyrkan och allt var jättefint. Familjen var med. Och efteråt skulle vi ha dopkaffe hemma. Eftersom vi bodde i lägenhetshus, så hade vi trappor. Jag bar den minsta flickan i sin bilstol uppför trappen, och fattade helt enkelt inte varför jag hade ont i handen. Men det förstod jag när jag satte ner bilstolen på golvet; Jag hade burit stolen i bågen, och råkat vika in ett finger i handen så jag bar med 3 fingrar. Jag kunde inte lyfta bäbisen utan att ta i av all min kraft! Jag hade ingen styrka i händerna och underarmarna. Jag tappade mjölkpaket om jag inte höll med båda händerna.
Tjurskallig som jag är så tänkte jag att det går nog över. Men det blev bara värre och värre.
Tillslut var det ohållbart ---> Varsågod att gå till vårdcentralen. Läkaren fastställde efter en enklare titt / undersökning på händerna att jag hade karpaltunnelsyndrom.

Och det trodde jag. Tills jag kom till handkirurgen och han sa att han nog ville ha lite blodprover från mig. --> kunde det vara nåt annat?? vaddå?? jag är inte sjuk!!!
Jag gick vackert till vårdcentralen och tog mina prover. Tänkte inte mer på det --> det är väl bara att fixa den operationen - slut.

Men då blev jag kallad till Hematologmottagningen. Jaha? Vad är det? Jag hade aldrig varit i kontakt med hematologen nån gång innan.

Helt utan att jag riktigt förstod vad det handlade om så skulle det tas benmärgsprov och ryggmärgsprov. Jaha? Varför då? --jag är inte sjuk

Inte nog med det. Jag fick göra om båda proverna en gång till 2 veckor senare, för de proverna som de fått var inte tillförlitliga, för det var så lite benmärg, och de fick inte ens något av ryggmärgsvätskan.
---> samma plåga igen!! Jaha... tänkte jag, då får jag vänta i 2 veckor till.

Jag var hemma och mammaledig med den minsta flickan som då var 8 månader, mittenflickan hade nyss fyllt 3 och min äldsta var 11. Det fanns inte på världskartan att jag kunde vara sjuk! När telefonen ringde ungefär 10 dagar efter provtillfället, en onsdag, så var jag helt oförberedd, jag väntade mig att få en kallelse. Men, läkaren ringde, presenterade sig. Och sa till mig att jag skulle sätta mig ner. ----> VA??

Då kom min dom --Du har cancer. Hur kunde jag ha det? Jag var inte sjuk. Jag var för ung för att ha cancer, jag hade ju små barn?!?!?!?!?!?!?!?

Det fanns ingen tid att reflektera så mycket över beskedet. Jag skulle åka in till sjukhuset torsdag och fredag för att få förbehandling, sen skulle jag läggas in på måndagen och påbörja min cytostatikabehandling. Det var bara att göra. Det fanns ingen tid för större reflektioner över diagnosen. Det som gjorde att jag inte la mig ner och dog var att läkaren sa att det fanns stora chanser till att jag skulle bli frisk. Det gick att bota!! Tack och lov!!

--Nu är det dags att avsluta för idag, fortsätter min egen historia nästa gång :)

Ta hand om er!! ;)