Rätt att älska

Vem bestämmer vad en annan ska känna och tycka? Man har ändå sig själv. Och man känner själv. Och älskar. Kanske inte alltid logiskt, men är hjärtat stort och blöder för andra, så älskar man.

Jag känner att efter det jag gått igenom med behandlingar och transplantation, mängder av sjukdomar och mediciner, så känner jag annorlunda än innan. Inte för att jag var nonchalant eller elak mot andra innan, men jag känner en annan sorts människokärlek. Jag är oerhört tacksam över vården som jag har fått, tacksam över att jag har gått igenom det här och kommit ut levande ur det. Många gånger under tiden i behandlingen och efteråt med alla mediciner så har jag känt mig som en trasa.

Helt slutkörd. Men jag har kommit ur det och LEVER igen. Jag har blivit levande, efter att egentligen varit döende. Ja, om det hade gått illa så hade det faktiskt kunnat bli den utvägen. Men jag är glad att jag hade min inre överlevande styrka som styrde mig. Och jag är väldigt tacksam över min familj; min älskade och barnen som inte gav mig nåt alternativ annat än att komma tillbaka till dem levande.

Nu har det ju gått några år sen min cancer var ett faktum. Mycket har naturligtvis hänt. Barnen har vuxit och går i skolan. Jag är så glad över att jag får vara med dem i det.

Det är en väldigt speciell period just nu också, det var liksom vid den här tiden, fast för 5 år sedan som jag fick reda på att jag hade cancer.
Det blir väldigt påtagligt den här tiden, inte bara för mig och min cancer. Det är rosa-bandet-tid nu också, och människor över lag tänker lite mer på hur förgängligt livet är. Hur lätt det är att det bara tar slut. Och jag vet att det faktiskt är så. Jag har varit där, och vänt.
Jag tror att det får vara allt för den här gången.

Tänk på att allt inte är för evigt. Vi vet aldrig när det tar slut.
Ta hand om er själva och varandra!!