Jag sitter i min ensamhet och funderar över gamla tider. Så mycket som förändras och hur människor förändras. Men hur man än gör så går man till sig själv och sin familj i första hand. Det är familjen som är det viktigaste i ens liv. Det är mycket som har hänt under de sista åren. Jag vet med mig själv att jag har förändrats och värderar saker och ting annorlunda efter att jag riskerade att dö ifrån min familj om det hade gått fel/om jag inte orkat/eller om det inte hade varit meningen att jag skulle fortsätta leva.
För några år sedan så såg familjesituationen annorlunda ut under ett tag. Men det sätter spår. När man älskar ett barn som om det vore ens eget, samtidigt som man vet att det inte mår bra, och man gör allt man kan för att hjälpa och stötta barnet. Verkligen tar det till sig, älskar och behandlar denne som sitt eget barn med villkorslös kärlek. Sen, efter ett tag när det kommer fram att allt bara var struntprat så känner jag mig totalt tom och helt igenom grundlurad. Ibland undrar jag varför jag skulle bli så lurad? Är det för att jag känner medmänsklighet som nån bara måste såra en och trampa rakt i hjärtat och vrida om så det gör ett så stort sår i hjärtat?
Då går jag tillbaka och skyddar min familj. Jag kan inte annat göra. Familjen är viktigast!!
Men såret i hjärtat finns kvar. Det finns där och gör sig påmint.
Sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar