Farfar

Idag är det min farfars födelsedag, men det var många år sedan han dog. 

Jag minns hans 80-års-kalas 1988, och ungefär ett halvår senare dog han, strax före jul. Det var en sorgsen jul det året. Jag var 12 år. 

Minnena kommer över mig när det är mina näras födelsedagar. 

Häromdagen hörde jag en av mina favoritlåtar med Kelly Family i bilstereon, Santa Maria

Det är så stark text och så viktig.

To the sky to the mountains

To the river to the valley

To my hometown to my country

To the place where I was born

To my mother to my father

To my sisters and my brothers

To my friends and myself

And to those I love so well

Santa Maria prega per noi

Santa Maria prega per noi

To the world and the people

In the crises in their pains

For the children of tomorrow

For the world that never ends

To the sky to the mountains

To the river to the valley

To my hometown to my country

To the place where I was born

To the heroes that we need today

To the lonely with no one to cry

To the mothers their source of live

To this world with so much pain

Vi har vår familj, våra nära och kära. Men de finns inte där för alltid. 

Jag vet.

En dag är allt förändrat. Någon kär finns inte kvar längre. Sorg i hjärtat.

De som inte finns hos oss, även de som lever, kan man sakna. Har man haft en nära kontakt och det sen bara kapas, så kommer också sorg.
Mitt hjärta blöder i saknad från de jag älskar.

Det är inte alltid lätt att bygga broar som håller.

Eller går hela vägen.

Med de orden avslutar jag kvällens inlägg

Ha det gott alla!!!